Utnyttja HVs kännedom av lokala miljöer
HV på Gotland har förvisso dedikerade skyddsuppgifter av hamnar och flygplats m.m. som uppdrag. Men jag tycker att Försvarsmaktens stående förband borde ta tillvara Gotlänningarnas områdeskännedom, topografikännedom, markkännedom och terrängkännedom på ön, genom att i varje nationellt förband, eller åtminstone i utvalda förband, förvärva en infödd gotländsk ”stigfinnare” ur HV för att underlätta uppdrag för de enskilda nationella förbanden och dessas chefer. Tillvägagångssättet kan användas i alla svenska regioner, inte bara på Gotland.
Reducera friktionen
I Afghanistankriget så var en av talibanernas främsta fördelar att de kände topografin, bergsområdena och terrängen på ett helt annat sätt än vad våra förband kunde göra. Därmed visste de i förväg vilka platser som var lämpliga för att ligga i bakhåll vid, och de hade flyktvägarna utstakade. De måtte ha sparat mycket tid tack vare deras kännedom av landskapet och miljöerna. De visste samtidigt att våra förband var vägbundna. Om man följer mitt råd och inför konceptet med ”stigfinnare” i försvarsmakten så kommer ”Krigets friktion” att vara ännu mer till vår fördel gentemot ryssarna genom att friktionerna för våra förband minimeras tack vare tidssparande åtgärder inom området spaning och orientering, samtidigt som fiendens respons försenas eller omintetgörs tack vare fiendens spaningssvårigheter och vår kännedom om ön. Risken blir också mindre att vägledaren från HV omedvetet leder våra förband in i ett fientligt bakhåll, samtidigt som vägledaren vet var våra förband bäst kan ligga i bakhåll och om de är vägbundna deployera vapensystem eller rasta. Våra förband behöver kanske inte ens använda sig av röjande UAVer för spaning, i den mån de har några UAVer.
Infödda spanare i nationella förband
Föreställ dig ryska förband på Gotland och ett svenskt tillvägagångssätt som jag beskriver nedan. Ryska förband försöker först att leta upp våra förband genom markspaning, UAV-spaning och helikopterspaning. Detta tar tid och kräver att deras standoff vapensystem kan sättas in närmast omedelbart efter spaningsmomentet. I det fall det rör sig om en attackhelikopter så sker responsen i vilket fall som helst nästan omedelbart. Men vi kan lättare hålla oss dolda vid alla moment, inklusive uppmarsch, tack vare den infödde vägledaren. Rör det sig om rysk UAV-spaning eller helikopterspaning så är detta även röjande för ryssarna. Vår respons kan med en infödd gotländsk stigfinnare/vägledare kanske ske snabbare och med en säkrare utgång för oss. Det betyder att chansen är större att de ryska styrkorna laggar efter i sin respons på vår respons och vi har därmed tagit oss innanför deras beslutscirkel. Våra snabbare förflyttningar reducerar dessutom effekten av ryssarnas antagliga mantalsövertag. Svårighetsmomenten för befälet blir också reducerade och befälet kan koncentrera sig på hur, var och när man bäst kan slå ut de fientliga förbanden och behöver inte tänka så mycket på det egna förbandets orientering i rummet. Befälet kan agera snabbare och kontinuerligt utan extra tidsavbrott. Men inte minst viktigt är att våra dedikerade förband (i realiteten plutoner med uppgiften att placera sig i bakhåll vid valda vägavsnitt) spar energi och inte konstant behöver vara på helspänn. Den gotländska vägledaren kan ha uppgiften att till befälet markera på en topografisk karta vilken väg som förbandet har tagit och, i samråd med befälet, vilken väg förbandet ska ta för att hitta mål t.ex. med insats med granatgevär.
Synergieffekter
För att tillvägagångssättet ska bli möjligt så bör man redan idag göra ett utskick till alla gotländska HV-soldater med en förfrågan om vilka områden den personen känner som sin egen ficka och kan peka ut på en topografisk karta. Kartan ska vara av modell större eller i samma storlek och typ som den karta som används i fält, som skickas med i utskicket och som HV-soldaterna sedan ritar in ringar runt de områden som de har grundlig kännedom av och skickar tillbaka till berörda myndighetspersoner tillsammans med sitt namn och sin tjänsteroll. Sedan tilldelar FML valda HV-soldater deras stigfinnaruppdrag vid övning och vid krig, i enlighet med HV-soldaternas kännedom om delar av ön och enligt den krigsplanering som förhoppningsvis redan ägt rum i FML. En bra synergieffekt är att vi integrerar HV med de stående nationella förbanden genom dessa kontaktytor. Vi kan också avdela en soldat, för varje rekvirerad HV-soldat till de nationella reguljära förbanden, för att förstärka HV med deras skyddsuppgifter på Gotland.
Laserradar och sensorsystem
En ytterligare tilldelad uppgift är att man bör utbilda den dedikerade HV-soldaten i principerna för funktionerna hos laserradar, NVG, laseravståndsmätare, NIR, IR, termisk imaging, spaningsradar och millimetervågsradar och möjlig detektionskänslighet, och att HV-soldaten får i uppdrag att också bedöma den omgivande terrängens sensorgenomträngbarhet för fiendens sensorer och lasrar, och leda förbandet den säkraste framkomliga vägen mot målet.
Det kan i vissa lägen vara svårare att dölja sig från flygande plattformars sensorsystem, än det är att dölja sig från horisontellt riktade sensorsystem, men det kan också bli svårare att dölja sig från horisontell spaning med genomträngande sensorer. Man skulle i princip kunna sätta en allmän gräns för ett minimalt skogsdjup att befinna sig på, men i praktiken så måste HV-soldaten ta mer hänsyn till skogstäthet och lövverk snarare än skogsdjupet. Men det blir inte en fråga om en exakt vetenskap, HV-soldaten behöver bara ha ett hum om vad som utgör ett troligen skyddande lövverk. Det finns inget hundraprocentigt skydd, allt man kan göra är att reducera riskerna.
Ryska attackhelikoptrar
Delar av det fientliga tillvägagångssättet på Gotland är förmodligen att skaffa sig ett basområde i och ta sig från hamn i öster till Visby med flygplats i väster. För att motsidan då ska få någon glädje av sina attackhelikoptrar så måste dessa flyga i anslutning till vägarnas sträckning, som alla strålar samman i Visby, av tre anledningar:
- Dels behöver de spana.
- Dels så måste de finna måltavlor för att överhuvudtaget göra någon nytta utöver spaning.
- Och dels så måste de skydda sina egna avancerande pansarfordon.
Ovanstående kan vara värt att hålla i minnet. Utan influget luftvärn av typ RBS 70 på ön så innebär det onödigt stora risker för våra förband att använda sig av vårt eget vägsystem, åtminstone de större och rakaste vägarna från Visby till deployeringsplats i öster. Det innebär också mycket större risker för våra granatgevärsplutoner med måltavla stridsfordonskolonner.
Det Tyska Kriget 