Uppdragstaktik

Försvarsplanering

Överstelöjtnant Ola Palmqvist vid Markstridsskolan har bland flera försvarsdebattörer vid FHS argumenterat för att det svenska försvaret har avvikit från det uppdragstaktiska tänkande som vi hade så sent som vid 1990-talets början. Palmqvist menar att den svenska uppdragstaktiken och ledningsmetodiken, har påverkats av franskt inflytande från mellankrigstiden och amerikanskt inflytande under senare delen av det Kalla kriget, så att vår uppdragstaktik och ledningsmetodik numera skiljer sig avsevärt från den tyska på flera avgörande punkter. [1]

Utan att ha särskilt stor medborgerlig insyn i Försvarsmakten så törs jag säga att det beror på att den svenska försvarsmaktsledningen planerar för ett utgångsläge. Kanske på grund utav en högre press på oss från omvärlden än under tidigare epoker. Men det har den negativa följdverkningen att när försvarsplanerarna planerar övningar, att vissa aspekter sker under hemlighetsmakeri därför att övningen avser stridsförlopp på annan ort, t.ex. stridsscenarier på Gotland som övas i Skövde. Öppenheten sträcker sig inte så långt att man släpper informationen om att denna övning avser initial strid på Gotland alt. strid i Norrland. Man anser kanske att släppa sådan information skulle medföra att främmande makt skulle kunna studera vårt agerande och räkna ut hur vårt utgångsläge för strid på Gotland ser ut och kanske även var våra förband initialt kommer att befinna sig på ön. Gotland har speciella förhållanden som en relativt smal mellanstor ö med ojämnt rutmönstriga skogspartier varvade med betesmark eller jordbruksmark. Det finns bra ett fåtal vägar på Gotland som leder från de större hamnarna till Visby. Luftnedsläpp av förband på Gotland kan bara ske effektivt en masse på ett fåtal ställen. Det är därför som det svenska hemlighetsmakeriet blir helt fel. Det hade varit bättre om försvarsmaktsledningen hade varit öppna till sina soldater och officerare om vad syftet med övningarna är, att planera och justera och planera igen för initial strid på framför allt Gotland.

Eftersom man inte vill alarmera den tänkta motståndaren, men mest på grund av att förbandens geografiska lokalisering inte alls överensstämmer med de mest utsatta regionernas geografiska lokalisering i rummet, förlägger man alltså övningen på annan ort (Skövde) än där insats förväntas att sättas in i en skarp situation.

Von Moltke sade; ”Ingen plan överlever den första kontakten med fienden”. Men jag vill lägga till att den som inte planerar sitt eget utgångsläge överlever inte den första kontakten med fienden. Och det är detta som försvarsmaktsledningen gör. För tidigt? Det låter jag läsaren av min text avgöra själv.

Skillnaden mellan svenskarnas situation idag, och tyskarnas situation i Nazityskland, är att tyskarna planerade för ett angreppskrig med mycket större resurser. Det är en helt annan sak än att planera för försvarskrig med små resurser, som vi svenskar är tvingade till. En angripare som har en fientlig omvärld kommer att få svårt att planera för ett allomfattande angrepp om inte alla länder har identiska avstånd, identiskt klimat, miljö, terräng och markförhållanden. En försvarare som Svenskarna försvarar i alla fall ett Sverige med fixa avstånd med en given terräng, om än att vi har flera klimat med olika miljö och markförhållanden beroende på årstid och väder. Men det kan man oftast planera för och ha råd med att täcka in i sin planering. Fast ingen kan slåss mot alla samtidigt, inte ens USA.

Att vi planerar vårt utgångsläge behöver inte betyda att försvaret blir ineffektivt. Men man är tvungen att planera sitt utgångsläge. Personligen är jag alltid beredd på att bli påhoppad på stan. Jag har planerat några få första drag i mitt huvud. Men jag planerar inte vidare utan förbehåller mig möjligheten att agera situationsanpassat efter att jag har agerat ut de här taktiska dragen. Även nazityskarna planerade sitt angrepp mot Sovjetunionen. De planerade i förväg vilka vägar de skulle ta med vilka fordon. De hade skaffat ett underlag för vilka broar som var bärfasta för tunga stridsfordon och var man kunde korsa vattendrag i övrigt. De planerade för att utnyttja järnvägsnätet. De hade planerat minutiöst ett halvår i förväg för vilka åtgärder de skulle ta till under den närmsta tiden efter inledningen på Operation Barbarossa. Att tyskarnas framgångsrika planeringsmetodiska taktiska och operativa tillvägagångssätt kunde fortgå så länge berodde på Stalins tidigare utrensningar av dugliga officerare i Röda Armén. Det som var fel med sovjeternas operationsplaner var att de inte hade planerat för försvarsstrid. De hade planerat för offensiv.

Defensiv krigföring har tyvärr den egenskapen att den blir schematisk i inledningsfasen, på samma sätt som ett angreppskrig blir. Men det är naturligtvis lättare att föra krig dynamiskt, även i inledningsfasen, när man driver ett angreppskrig. Någonting har gått galet om försvarsstaben lägger sig i taktiska beslut när striden väl har satt igång. Men så länge som stabsofficerarna inte ger direkta taktiska order till förbandschefen, så är det förbandschefen som leder på plats som bär skulden om han inte tar egna initiativ. Men det gäller att som högre chef väga sina ord på guldvåg. Och det gäller för lägre chef att tolka med förstånd.

Fientligt luftnedsläpp av medeltunga fordon

Gotlands landskap med växelvisa skogspartier gör att det bara finns ett begränsat antal ställen där man i mängd sekventiellt kan luftnedsläppa medeltunga fordon säkert. Ett av dessa ställen är vid Visby flygplats, det kan vara bra att hålla i minnet. Jag har studerat Eniros kartbilder och kommit fram till att man vid varje möjligt luftfällningsställe på Gotland troligtvis endast kan fallskärmsfälla två lättare stridsfordon per fällande IL-76 flygplan säkert, eftersom man på dem flesta ställen kommer att få högst 20 sekunder på sig per fällningsställe om flygplanet flyger i minimala 370 km/h, och helt öppna ytor på ön oftast utgörs av en sträckning på maximalt 1,2 kilometer x ~650 m. Men det är inte optimalt att inte utnyttja hela lastförmågan hos en IL-76. De möjliga fällningsplatserna kan vara nog så utspridda i rummet. Man kan knappt vid någon fällningsplats flyga in med fler än fyra IL-76 sida vid sida, med 50 m mellan vingspetsarna. Fast på ett ställe vid Burgsvik på sydöstra Gotland finns en minst 3,33 km lång och 600 m bred luftnedsläppningssträcka. Detta är ett mycket troligt nedsläppsställe av BMD-4:or m.m, för IL-76:or som kan flyga i skytteltrafik. IL-76 har bara en enkelspårig nedsläppsräls inuti kroppen. Vi bör tidigt, före en eventuell fientlig ockupation av Gotland inleds, deployera ett par RBS 70-system vid luftnedsläppningssträckan vid Burgsvik, en i varje ände. En fiende måste också vara beredd på att flyga in mot de olika fällningsplatserna ifrån olika riktningar och på olika djup mot Visby till. Är en nedsläppsplats ideal för fienden med tanke på miljön, vägar och förmodat mål, så bör platsen eller vägen som leder därifrån till t.ex. Visby punktmarkeras med förband med pansarvärnsvapen. Vi bör också fastställa ideala platser för fallskärmshopp av den svenska 32.Underrättelsebataljonen inför deras designerade uppdrag.

Förbandschefen måste veta när han ska bryta utgångsläget och radiotystnaden och börja strida enligt uppdragstaktiska och rörliga principer

Vare sig man planerar för angreppskrig eller försvar, så måste förbandschefen ha känsla för när utgångsläget är förbrukat därför att fienden har lärt sig att motverka vår taktik, och man ska övergå till att använda sig av uppdragstaktiska rörliga principer. När vi går över till en mer rörlig krigföring så kanske, eller kanske inte, hamnar vi i ett litet underläge. Det får inte vara fråga om att försvarsstaben ska styra det taktiska förloppet på slagfältet.

Att taktisera i strategi är på det stora hela taget inte möjligt om man ska leda efter uppdragstaktiska principer. Ska generalen taktisera så gör han det bäst genom att begränsa sig till att se till att styrkorna är utbildade för att utgångsgruppera sig enligt förrekade multipla platser och att i fredstid se till att Försvarshögskolan lär ut moderna och användbara uppdragstaktiska principer, sina egna eller andras. Han kan också analysera utgången av en sammandrabbning för egen input inför nästa match.

Att ha ett utgångsläge är inte samma sak som att vara befäst. När man är befäst så är man fast i sin stridstaktik, men ser man till att ha tillräckligt med utgångsvägar och angreppspunkter mot ett fientligt taktiskt angrepp så behöver inte ett utgångsläge vara ett recept på undergång. Naturligtvis så är det en avgörande faktor att man har medel mot angrepp från alla riktningar inklusive från luften. Annars kan man inte göra skillnad mot en välövad och välutrustad fiende.

Man bör göra skillnad på utgångsläge och befäst position. Ett utgångsläge kan spolieras av en välunderrättad fiende, men en befäst position kan lättare utplånas av en välunderrättad fiende. Det krävs alltid någon form av startgropar för varje försvarsmakt (och angripare), så man kan inte eliminera utgångsgrupperingar helt hur mycket man än försöker, man kan bara flytta dem tillbaka tills man når hemmabasen. Hur svårt blir det då att utplåna förbandet? Det är en retorisk fråga.

Exempel på taktiska tillvägagångssätt som inte är direkt situationsanpassade

Även om man måste känna terrängen så räcker det ofta med en okulär överblick över den terräng som föreligger för att man ska kunna taktisera med mindre förband. Man får inte låta terrängen låsa sitt eget dynamiska tänk, man bör alltid tänka fristående från terrängen, och med det vill jag ha sagt att terrängen är fix och måste komma i andra hand, alltså vara ad hoc till det som främst är ett dynamiskt möte mellan två taktiker på var sin sida av kampen. Med andra ord, det finns bara en given miljö, men det kan finnas flera taktiskt alternativa tillvägagångssätt för att få ett övertag, för den som letar. Man kan tillämpa OODA-loopen (Observe, Orient, Decide, Act), kanske med tillägget kommunikation före man beslutar sig och återanknytning och stand-off före man agerar. Men då består hela agerandet av eldledning.

1. Vid försvar gäller det att välja en miljö antingen för en föredragen strid eller som strongpoint, där man kan minimera alternativa angreppsvinklar mot våra egna förband t.ex. genom att utnyttja terräng, höjder eller genom att fortifiera sig, samtidigt som man ser till att ha en utväg, om nödvändigt genom att avdela trupp till platsspecifika punktmarkeringar mot lokala angreppsvinklar.
2. Vid angrepp gäller det att hitta alternativa och multipla angreppsvinklar med givna vapensystem och skära av motståndarens utvägar, t.ex. genom att avdela trupp eller göra en omskärning, kanske alltihop tillsammans.

Begreppen rörlighet och terräng existerar endast i symbios, men rörlighet har en något större tyngd. Med detta menar jag att fantasin måste vara frikopplad från dogmer som; ”håll kullen till siste man” eller; ”ta kullen till varje pris”. För detta synsätt hittar jag stöd hos Clausewitz. Det gäller i än högre grad i dagens krig när vi har helikoptrar och flyg, men framförallt SUAV:er, som vid tillfällen kan ersätta observationshöjder.

Tyskarna brottades med samma problem

Ola Palmqvist redovisar på KKrVA:s blogg för en sägen frambragd av Clausewitz, Moltke den äldre och Kronprins Friedrich Karl, som går så här; ”Min herre, konungen gjorde er till major för att han trodde att ni förstod när ni inte skulle lyda order.”

Det visar ju på att preussarna brottades med samma problem som vi ställts inför, under den här epoken i alla fall.

Tyskland är idag ett defensivt land. Men de har trots allt ett mycket större försvar än vad Sverige har idag. Det ger säkerligen ett utslag på vald taktik. Men om en defensiv försvarsmakt inte planerar för ett utgångsläge, vilken kräver planering, då har man ingenting som försvar av riket. I så fall avundas jag inte tyskarna. Även taktiker är tvungna att anpassa sin taktik efter faktiska förhållanden. Även en taktiker planerar ju. Han använder sig av rekognosering, spaning, planering, emittering och uppsnappande av signaler och radiotrafik, och han agerar på det. Skulle man använda sig av taktik utan att ta någon som helst hänsyn till miljö, topografi, terräng och markförhållanden, så skulle man hypotetiskt sett lika gärna kunna lämna larvbandsspår i snön och avslöja sitt bakhållsställe, skjuta rakt in i en kulle, köra in i tät ekskog och få motorstopp, eller fastna med fordonen i lervälling. Jag tror mer på att det är de motställda förbandschefernas grad av självinsikt, kognitiv förmåga och professionalism som avgör stridens utgång mer än någonting annat kanske.

Jag kan bara säga att om inte våra officerare lyckas med att föra strid på ett framgångsrikt sätt, så har man helt fel urvalskriterier för våra soldater och officerare. Då får de börja tänka om på den punkten, för då har de helt fel. Det var inte så förr i alla fall.

Bewegungskrieg

Bewegungskrieg går ut på att koncentrera största möjliga styrka mot ett enda mål, dvs. infanteri och i synnerhet infanteriets tunga vapen, artilleribatterier med observationsposter, pansar, ledningscentraler, reserver eller underhåll med installationer. Målkategorierna för pansarförbanden är hämtade från tyskarnas armémanual Truppenführung, skriven av General Ludwig Beck (f. 1880, d. 1944). Armémanualen var dock sannolikt skriven före framarbetandet av Blitzkriegstaktiken, dvs. den delen av boken skrevs före 1935. Men trots det talar boken om att positionering till pansaruppsamlingsplatser måste säkras och döljas för att underlätta överraskningsangrepp och att stridsvagnsenheter ofta kör fram till samlingsplatsen på diversifierade vägar, i spridda grupper eller under skydd av mörkret eller dimma. Dock så talas det inte i övrigt om någon exekutiv operation i manualen, som med rätta skulle kunna kallas blitzkrieg, utöver att överraskningsmomentet är en av de mest viktigaste förutsättningarna för lyckade stridsvagnsoperationer.

Dessa målkategorier skiljer sig egentligen bara från vår påtvingade Ledningsmetodik på ett enda sätt. Målkategorierna ovan utgör inte fixa mål för en angripare utan de kan angripas växelvis, men en försvarare med ett utgångsläge måste hålla sig dold och målinrikta sig mot förväntade närmande förband på ett sätt som inte möjliggör flexibilitet bortsett från att man kan använda sig av flera typer av vapensystem i ett samordnat angrepp. Det är inte helt sant för man bör kasta in egna jägarförband på djupet, för att orsaka systemkollaps och möjliggöra stand-off insatser med t.ex. artilleri och flyg med kryssningsrobotar. Men en försvarare vet med ganska stor säkerhet att det han kommer att möta först är stridande förband. Därmed kan han inte heller orsaka systemkollaps med bakhållsstyrkan. Dessutom så blir han en Sitting duck om han inte lyckas förbli dold innan insats. Det är således alltid fördelaktigare att vara en angripare som hela tiden är i rörelse. Vi bör motverka det ojämlika förhållandet genom att våra jägarförband visar uppdragstaktisk aggressivitet djupt in mot fiendens huvudstyrkor redan från dag ett för att jämna ut de dåliga oddsen som alltid kommer med att vara försvarare i alla fall i det initiala skedet.

IDF, Israel

Israels potentiella fiender är alla landväga grannar till Israel, Iran är det indirekt. Det gör att det är mycket mera aktuellt för israelerna att bedriva både en initial och en utdragen uppdragstaktik från dag ett. Eftersom fienderna är landväga grannar så har fienden mycket större möjlighet att genomföra ett överraskningsangrepp likt ”Yom Kippur” 1973. Svenskarna har valt en annan lösning eftersom vi har en eller två länder och ett hav mellan oss och fienden, att slå fienden redan till havs och att förneka honom deployering av stridsfordon i närheten av hamnar. Ja, låt oss vara krassa, historien under vk2 riskerar att upprepa sig. Inte så mycket på grund av vårt val utan mer på grund av våra grannländers val. Coronamobbarna knuffar ut oss i kylan och vi riskerar att bli avtrubbade gentemot våra grannländer. Vi har åtminstone en teoretisk möjlighet att bygga upp med förband på Gotland eller i Skåne innan fiendens förband har hunnit landsättas där eller åtminstone simultant med en fientlig landsättning. Det är nog en simultan landsättning kombinerad med en allmän inkallelse av yrkessoldater och officerare samt en mobilisering av våra Nationella Insatsförband vi sätter våra förhoppningar till.

”Gud är svensk”

Trots allt visade vi framfötterna i Afghanistan, där vi hade förhållandevis få förluster trots att vi tidvis var i ganska intensiva strider var och varannan dag. Norrmännen sade om oss; ”Gud är svensk”. Jag vet inte om vi hade så få förluster för att vi grep initiativet. Vi visade även framfötterna när det gällde insurgenternas minutläggning. Det problemet slutade man att rapportera om i media. Men minproblemet var en annan typ av problem som vi måste lösa. Och det gjorde vi nog. Jag tror inte att vi är så malplacerade som Överstelöjtnant Ola Palmqvist vill få det till.

Ola Palmqvist ska ha en eloge för att han lyfter den här frågan om uppdragstaktik och ledningsmetodik i ett diskussionsforum som KKrVA, för utan diskussion kan vi inte gå framåt. Jag hoppas att ni befordrar den här Ola Palmqvist, för han har helt rätt inställning. Eller kanske jag hellre skulle säga att jag hoppas att ni inte befordrar den här Ola Palmqvist, för han har helt rätt inställning.

[1] https://kkrva.se/uppdragstaktik-en-svensk-papperstiger/